Skräcken en novell av Åke Berntsson april 2010

Benen sög sig fast på den vita ytan, den liksom flöt fram men på ett ryckigt sätt, kolsvart med silvrigt inslag. Silvret såg hon inte men hon visste hur den såg ut, det var inget fel alls på hennes minne. Ljuset från den starka undersökningslampan som riktades rakt in mot hennes ögon, gjorde ont ända in i själen. Det följdes av den befriande droppen som hon tydligt såg falla rakt ner i ögonen. Först i det högra och sedan i det vänstra. Dropparna spred sig i ögonen, svedde dem, grumsade dem, hon förlorade synen, men de vätte dem med behaglighet, strax, det visste hon, var synen tillbaka, behagligt tills nästa smörjning. En gång i timmen var det beordrat, men detta hölls inte, inte på långa vägar, ibland kunde det gå flera timmar och då gjorde ögonen fruktansvärt ont. Resursbrist? Nej, nonchalants. Ibland sa de till och med att de struntade i det, hann inte. Jag har betalt min skatt, jag är försäkrad. Inte ens blinka kunde hon, hon förbannade att hon inte ens slöt ögonen innan smällen. Varför var hon tvungen att bli så rädd? Stirra rakt ut på den mötande bilen, som det inte fanns en chans att undvika. Som en tok, rädd, varför var hon rädd för det oundvikliga? Det var ingen stor nytta med ett par stelt stirrande ögon, som mesta delen av dagen bara såg det vita taket? Men hon såg en del åt sidorna också, alla som var lite längre kunde hon se en hel del av. Hon tackade Gud för att hennes barn, hennes lilla söta flicka, var så litet att Per, hennes älskade man, ibland bar henne på armen, då kom hon i fokus.  På så sätt fick hon följa henne i vart fall till utseende och ljud, det gladde henne och det var en dröm att hon varje dag kunde få vara hos henne och leka på golvet så att hon kunde höra henne prata. Men hon var där allt för sällan, men hon förstod. När olyckan hände jollrade hon bara, nu pratade hon riktigt bra, hon var en stolt mamma.

–      Pappa? Varför rör sig inte mamma? Varför ligger hon så stilla? Det var den första riktiga frågan hon ställde, Emilia. Det var på hennes trettioårsdag då inte bara Per och Emilia var där utan många släktingar och vänner. Pia var där också, hon satt, liksom hennes man oftast gjorde, på hennes säng och berättade allt som hänt sedan förra gången. Allt skvaller om kompisar och andra personer som kom och gick i Pias och deras liv.

–      Mamma är sjuk förstår du, hon kan inte röra på sig, inte alls. Men pappa tror att hon hör och att hon kan se oss, tror du inte det också? Hon är din mamma och älskar dig, oss, det får du inte glömma, aldrig glömma.

Hon ville skrika ut sitt svar, svara själv, säga något.

–       Ja! Jag hör er mina älsklingar, jag ser er, jag kan känna, kom till mig. Men inget hände i hennes kropp, ingenting alls. Hon kände inom sig att kroppen ville gråta, men den grät inte. Inte ens tårkanalen fick en impuls, från hennes svarta hjärna.

–      Min mamma är snäll i alla fall, jag tycker om min mamma, hon är sötare än Emmas mamma, så är det.

Som barn gör, konstaterade hon fakta och sedan var det bra med det. Emilia sträckte fram sin lilla hand och gav sin mamma en varm klapp på kinden och avslutade med en puss vid ögat. Det var det stället där andningsmasken inte var i vägen. Hennes själ skrek rakt ut, hon trodde hon blev tokig, men snart var hon sig själv igen, sitt funderande själv. Så mycket fanns det inom henne men inget kom till uttryck. Hur länge var hon tvungen att vara fånge i sin egen kropp? Hur länge? Tyckte inte Gud att fem år räckte, den artonde december var det fem år, fanns det någon Gud? Hon ville bli frisk och ta sin säng och gå. Varför den fattige? Varför inte hon? Skall jag behöva ligga i trettioåtta år som den lame mannen?

Tack och lov så hade Per begärt att radion alltid var tvungen att vara påslagen, på det viset följde hon med i allt som hände i världen, radion tillsammans med Per och Pias skvaller, för att inte tala om allt hon fick höra från personalen, höll henne uppdaterad. Hennes mor satt också i åtskilliga timmar och läste för henne. Tyvärr hade hon fått för sig att hon gillade deckare, men för all del, hon var glad ändå. Hon visste till och med vilka sköterskor som legat med vem och vilken läkare. Hon kände till alla skilsmässotankar på avdelningen. De talade som om hon var död, ofarlig. Vilket kanske var rätt. För många av personalen var hon bara ett besvärligt kolli, inget annat. Många tog så hårt i henne att om hon kunnat skrika och slå, så var det hon velat göra, nu fick hon finna sig i smärtan. Tack och lov för ny teknik, inte ett liggsår fanns på hennes kropp och Rehabpersonalen arbetade med hennes livlösa kropp varje dag. Hon tyckte att hennes liv inte var så illa i alla fall, hon hade fogat sig i sitt öde, för det mesta.

–      Du? Det var Pia som en kväll kom och satte sig som vanligt på hennes sängkant. Hon såg glad ut, ögonen tindrade, men hon var ändå allvarlig och lät ledsen.

–      Du, jag har en allvarlig sak att berätta, lyssnar du? Ofta ställde Pia frågor till henne fast hon visste att hon inte svarade, att hon inte gav något tecken ifrån sig alls, hur gärna hon än ville.

–      Bra. Du förstår. Hennes fingrar snurrade lakanet kring sig. Hon var nervös.

–      Du förstår under de här åren som du har legat här, så har Per och jag kommit att stå varandra nära, det har aldrig varit menat så. Men det har blivit så, jag har hjälpt honom med Emilia. En fantastisk flicka, så lik dig. Hennes röst ökade i tempo, hon var känslig för röster, hon förstod nästa mening innan den sas. Igår älskade vi med varandra. Pia släppte det ur sig med en stor djup suck en ledset allvarlig suck. Hon förbannade att Pia alltid var så rakt på sak.

–      Det blev så, men det var inget roligt, Per grät efteråt, och då grät jag också.

När jag kommer ur den här förbannade sängen, skall jag döda dig. Hon var glad att det var Pia, hennes bästa vän. Hennes realism var så uttalad efter dessa år, att det inte kom som en överraskning. I ögonvrån såg hon att Pia grät, gömde sitt huvud i händerna. Om jag kunde, tänk om jag kunde ge dig tröst, du behöver inte vara ledsen, jag förstår. Hon var glad att det var Pia, Emilia tyckte om henne det visste hon, de var så lika hon och Pia, så hon förstod Per också.

–      Förlåt snälla du om du hör mig, förlåt. Jag ville inte, inte Per heller, det har bara blivit så. Pias tårar droppade på hennes hand, de var varma, tårarna. Vi får se hur det går, men det är svårt att vara vuxen då kärleken kommer. Jag kommer ihåg hur barnslig du var då du träffade Per, det gör jag. Hon fnittrade i tårarna. Kommer du ihåg, hon kramade hennes våta hand. Det var skönt, som tröst. Pia smekte och rättade till hennes hår innan hon gick. Imorgon tror jag vi ska sminka dig, tycker du det? Hon böjde sig fram och gav henne en kyss i pannan. En härlig, ärlig, riktig kompis. Trots beskedet, så somnade hon och sov gott, på natten slapp hon dropparna, då låg det en behagligt fuktig duk över hennes ögon. Men radion var på.

Hon vaknade upp till en ny dag. Idag var det arbetslaget som hon döpt till det varsamma gänget, som bytte på henne och gjorde iordning henne. Det var hon glad för. Sedan var det taket som gällde tills ronden kom vid nio. Ibland kom det en fluga och promenerade över hennes del av taket, de visade upp sig, snurrade lite och surrade, det var som att de visste att hon såg dem. Ingen annan visste, fast de nära önskade. Hon stördes i sina tankar av att ronden stannade till vid hennes säng. Alla lutade sig över henne, men ingen tilltalade henne. De gånger de stannade till hos henne var det som om de talade om något som bara kostade värdefulla budgetsiffror.

–      Det är ingen skillnad, senaste röntgen visade inte på någon aktivitet, enligt alla vetenskapliga rön, så är hon död, hjärndöd.

–      Jag lever ju för helvete, jag skiter i eran röntgen, jag lever. Ser ni inte det, vad är ni för läkare? Jag vill inte dö, vill inte. Skräcken tog ett gastkramande grepp om hennes själ.

–      Hur är det? Är alla hennes papper i ordning?

–      Ja, det är fem år nu imorgon, hon har kryssat i femårsrutan på sitt insatskort. Men vi brukar ju inte hålla så hårt på det. Hon kände igen rösten på sin läkare.

–      Vi kan inte frångå hennes egen vilja. Det var avdelningschefen. Det är hennes vilja att vi skall avsluta livsuppehållande åtgärder efter fem år. Det måste vi respektera.

–      Det måste ni inte. Jag var tjugo år då jag skrev det där kortet. Livet lekte. Fattar ni inte. Men själv började hon fatta konsekvensen av ett enda litet kryss i en databas. Ett kryss som hon själv valt att sätta dit.

–      Det gällde ju inte mig, fattar ni inte, det var inte meningen att det någonsin var jag som var offret. Jag var mitt i livets glädje. Detta gällde andra, inte mig. Gråten kom utan tårar och hulkandet gav inga rörelser i kroppen, inga muskler brydde sig. Synskärpan försvann, nu såg hon inte ens taket. Kroppen skrek, själen skrek.

–      Är de anhöriga meddelade?

–      Ja, det kommer att hållas en kort ceremoni imorgon, i samband med att vi stänger av. Det är jag som tjänstgör. Jag förbereder också doneringen. Hon har donerat alla organ, alla avdelningar är klara. Hjärta och lungor skall till Sahlgrenska resten kommer att stanna här, äntligen får hon på trean en ny njure, det är hon värd, som hon har kämpat.

–      Fattar ni inte, jag vill inte, jag har också kämpat, skräcken och dödsångesten kom kraftigt nu, som vågor, nu förstod hon. Ni får inte ta luften ifrån mig. Min dotter, jag vill se min dotter leva. Jag vill inte dö. För helvete. Hon som aldrig svor. Jag vill ha mitt hjärta, det är mitt. Hon försvann in i ett töcken av ångest.

Det var ljust i rummet då hon vaknade upp till medvetande igen. Hon kom ihåg samtalet från igår. Radion var avslagen men hon hörde flera röster. Alla sa något om farväl och hon såg dem alla passera revy i sitt blickfält, alla grät, hennes mamma var hysterisk.

–      Men jag vill inte dö, snälla, jag vill inte. Ser ni inte att jag lever, ser ni inte, snälla. Det slet i hennes själ och tankarna rusade, de stannade inte till förrän en rödgråten Pia och hennes Per lika rödgråten dök upp i synfältet.

–      Var är min dotter, var är Emilia? Varför är hon inte här? Jag har inte sett henne sedan min trettioårsdag. Var det hennes farväl då? Fast jag inte förstod det. Visste ni redan då? Varför har du inte skvallrat Pia? Varför? Ni tror ju att jag lever, innerst inne, det är därför ni inget sagt. Det är därför jag inte fått nya blöjor idag, personalen visste också, alla utom jag. Snälla Per låt mig inte dö, snälla. Jag ber. Själen grät, hennes tankar stannade till.

Hon förstod att läkaren som passerade i hennes synfält var den som tog hennes liv. Hon märkte direkt att syret försvann från lungorna. Någon tog av henne andningsutrustningen. Per lutade sig över henne och gav henne en innerlig kyss, en sista kyss. Hans tårar strömmade i hennes ansikte.

–      Farväl min älskade, älskade vän. Tack för alla stunder. Hela hennes inre grät men det var en underbar kyss.

Hon väntade på dödskampen, sin kamp för livet, den kom inte, det var inte alls som hon trott, inget svårt.  I taket där flugan spatserat, där satt hon nu istället och tittade ner på sig själv, det var hon som låg i sängen. Hon såg hur Per reste sig, han var helt förstörd, han rusade ut ur rummet. Pia gick fram till henne gav henne en klapp på kinden och en snabb kyss för att sedan gå ut till Per som sjunkit ner på en stol i korridoren. Väggen öppnade sig så att hon såg igenom, festligt. Där ute samlades snart alla, hennes föräldrar, Pers föräldrar, hennes syskon och deras män, alla var förtvivlade. Var hon så värdefull? Hade hon orsakat allt detta?

–      Nej det har du inte, det var inte ditt fel, det var den andres, bilen du mötte.

–      Vem är du?

–      Jag är Gud, du ville ju att jag skulle hjälpa dig, du ville ju ta din säng och gå. Tyvärr kunde du inte få med sängen, du vet landstinget och deras pressade budget, tröstar inte ta den. Jag har gjort så gott jag kan.

Hon var mållös då hon tittade upp i Guds ansikte, ett vänligt ansikte.

–      Kom nu, vi ger oss av till himmelriket, där kan du sitta och hålla reda på de dina. Tills de kommer till dig.

–      Kan jag inte få ta vägen förbi min man och Pia? Jag vill torka deras tårar. Ge dem glädje. Kan jag det?

–      Jovisst är det inget annat så.

De kände den varma vinden då den mötte deras kinder, varm och skön stannade den sakta till en stund, torkade deras tårar och gav dem ett leende. Läpparna rörde sig till ett tack och de såg på varandra då händer mötte varandra och de kunde gå på lätta steg till livet. Hon försvann på lätta vingar burna av vinden till himlen.

Det här inlägget postades i NOVELLER. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *