Morfar

Landskapet var ödsligt som om det avsagt sig all kontakt med både människor och byggnader och långt framför henne löpte en blå rand av kantiga berg längs horisontens linje. Det var rätt väg, hon visste att det var rätt väg och att huset skulle finnas därute i ödemarken. Ändå tvivlade hon på kartan hon fått. Det var ingen egentlig karta, bara några blyertssträck dragna på ett papper.

Hon bromsade in, körde in till vägkanten och stannade. Det skulle gå att vända bilen och köra tillbaka, hon hade alltmer börjat fundera på att köra tillbaka. Hennes nyfikenhet var stor men hennes tvivel på om hon verkligen skulle köra vidare för att hitta huset var större. Hon hade fått höra talas om det av en bekant och husets historia hade fängslat henne men nu tvekade hon. Hon steg ur bilen, drog några djupa andetag och såg sig om i alla riktningar. Plötsligt stod han bara där, inte med stav som hon kanske kunnat tänka sig, nej med en silverkrycka och klädd i västkostym av bästa gåbort slag, proper, ren och snygg. Hon kände igen honom från de foton som de visat henne i byn, gubben de påstod var hennes morfar. Hemma fanns det inga kort på honom, det talades aldrig om honom. Han sa inget, bara studerade henne med en åldersmans erfarna ögon, frågande ögon, ögon som undrade hur och varför? Hon visste inte om det var obehag eller behag hon kände, var det verkligen han och i så fall, varför så uppklädd mitt i ödemarken, minst fyra mil från Kiruna? Skulle hon säga något? Var det rätt att säga något, störa honom i sitt grubbleri? De hade sagt på byn att han var tokig, gjorde som han ville utan att bry sig om andra eller tala med andra, var han farlig? Kunde han vara farlig för henne? Hon visste verkligen inte vare sig ut eller in.

–      Dö ä lik mora di, jo, det ä ho. Ho va e vacker körna, mora di. Men du ä no ändå, våra vackrare.

Hon ryckte till då han både påstod och bekräftade sitt påstående och hennes tankar. Hans röst var helt fri från Norrländsk dialekt, den var varm och så Kronobergsk den kunde bli, men på ett gammaldags vis, som från hennes tidiga barndom. Hon rådde inte för det, men hennes ögon tårades. Han noterade det direkt, stötte till henne med silverkryckan och fortsatte.

–      Så, så tösabiten min, inte sa ho lipa, inte, va inte rädder, dä ä ja, din mofar. Va inte rädder för me, en gammel gubbe. Här finnes inget ont. Han tog henne under armen och hon lät sig ledas mot det lilla torpet som hon helt missat där det låg inbäddat bland svagt grönskande fjällbjörkar, det var grästaket, som så vacker gjorde att det flöt in i landskapet. Aldrig att hon hittat det.

–      Dä ä höfta o inte högfärd som gör att en får ha kröcka nu fö tia. Förr va de högfärd.

Han stannade till framför den grågistna dörren med sitt vackra blankslitna handtag av brjörkrot. Här var bebott sedan länge, mycket länge, det syntes.

–      Stå här e stunn så sa ja tänna opp de ä skumt dä inne.

Massor av känslor for runt inom henne men hon stod lydigt kvar på den slitna trappstenen tills han kom tillbaka och hämtade henne. Hon kände hans varma hand i sin då han ledde in henne i det lilla rummet. Det var ett vacker enkelt rum. På väggarna hängde vackra renhudar som glänste i stearinljusens röda sken. Ljusen satt i vackra enkla mässingsstakar på väggarna, det var inget runnit stearin, så hon förstod att det inte var så ofta han hade anledning att tända upp dem. Han bad henne att sätta sig i fåtöljen, den enda möbel som mindes om ett modern hem. Allt annat var präglat av ett liv i ödemarken.

–      Nu sa ho inte tro att de va ja som slängde ut mora hennes. Inte alls, så va de inte. De va hennas momor som inte kunne ble ve att ho köm hem å va me barn, mä en okänder, nön söm vi inte kände te. Vell ho ha lite barkate? De ä gött, allt ja drecker, dä ä götter mot värka.

Utan att fråga vidare, hällde hans gamla seniga darrande hand upp en brunröd varm vätska i en vacker porslinskopp med blå blommor. En kopp som visade på ett bättre liv, kanske inte ett bättre, det visste hon ju inte, men ett annat liv i vart fall.

–      Ja va iväg på bana och slet me mitt, ja va sällan hemmave, dä sa du veta, sällan, ja har sletat i hela mitt liv, gjort rätter för me, de ha ja. Ja ble så arger så ja flötta ifrån kärringa och ut här i ödemarka. Så arger ble ja. Ho do sen di momor. Ja förstår mora di, de va bara ja på begravninga, inga anra, ho va inte omtöckter, di momor. Ja töckte om na, men de hjälpte na inte. Ja stannade kvar härute, ble inte å att flötta in te bya igen, ja sålde huset te lännsmann, de gjorde ja. Di mor hörde inte å se, ho velle inte ha nåra pengar försto jag, o inte me me heller o göra. Ho skyllde på me, mora di, inte kan e mor slänga ut se doter, jo de kunne ho. De kunne ho vesst dä.

–      Ja har arbetat på järnvägen i hela mett liv, ja har hatt de bra, tro inget annat, bra har ja hatt de. Ett litet tag hade ja till å me e hushållerska så dä så. Han log med hela ansiktet och det glimmade till i hans ögon. Men ho va inte så granner som hennes mora. Men du ä vackrare, mett vackra barnabarn. Ja har allt som ä nått här i ena skinnväska, den sa ho ta rea på, dä ä möe pengar och möe vackra saker, den sa ho ha. Åsså mi silverkröcka, den hade min far me, den sa ho va rädder om. Sen har ja ingenting, inget som ä nöt å ha.

Hon satt mållös medan han berättade hela sitt liv för henne, från det att han kom till Gällivare för att bygga malmbanan, fram till dags dato som ensam åldringspensionär i ett litet undantag på fjällkanten. Det gick rakt in i hennes själ, hon var djupt gripen.

–      Nu sa ho inte va hära mer, ja sa följa henna te bilen, ho sa inte sä te nön att ho varet här, inte te nön. Ho kan berätta, längre fram, för sia egna barn, de kan ho, längre fram.

Han följde henne lika varsamt tillbaka till bilen. Han gav henne en riktigt varm kram, stannade till en stund och såg henne vänligt djupt i ögonen. Hon såg honom försvinna in mot den lilla stugan. Han vände sig i dörren och höjde silverkryckan i ett adjö. Lika plötsligt var hon ensam igen. Tankarna for runt i hennes huvud då hon körde in mot den lilla byn Laxforsen.

Hon var fortfarande omtumlad då hon kom ner till frukost dagen efter, hos hennes mammas gamla väninna, där hon bott nu några dagar. Konstigt nog hade hon sovit gott de få timmarna som det blev kvar av natten.

–      Hittade du ut till stugan?

–      Nej. Hon kom ihåg sitt tysta löfte att inget säga. Nej, jag försökte, men det fanns inget hus, jag hittade inget. Jag tror jag irrade runt hela natten, nästan.

–      Ja, jag hörde att du kom sent hem. Du förstår vi fick höra igår, efter att du gett dig av, att din morfar dog redan i förra veckan. Hans lilla hus var uppbränt, men de hittade honom finklädd på farstubron. Vad skulle han med finkläder ute och göra?

Hon grät stilla.

–      Jag förstår att det är svårt för dig, det förstår jag. Men det blir en enkel bouppteckning, ingenting har Sparbankens jurist hittat som han ägde, inte ens stugan han bodde i ägde han, fattiglappen. Hon tittade ner och fick se att hon grät.

–      Äh, förlåt mig, jag menade inte så, man ska inte prata så om de döda, och inte om din morfar, även om du inte träffat honom eller kände honom.

–      Nej, jag kände honom inte, men jag ska betala hans begravning, jag stannar tills den är över.

Det blev en enkel begravning med bara några få som känt honom och en försenad präst. Men det var vackert och hon kände en härlig ro inom sig, en ro som hon inte hade känt förut i hela sitt liv. Hon gick småleende tillbaka till bilen, redan på morgonen hade hon packat och gjort klart för avresa.  Hon tog av sig sin nya vårkappa och öppnade dörren för att försiktigt lägga in den i baksätet. Hennes öga reagerade omedelbart på den nötta gamla skinnväskan och den vackra silverkryckan som låg där det tidigare varit tomt. Hon lät sin hand stryka över den vackra silverbågen, den var ännu varm av hans hand. Försiktigt öppnade hon spännet på skinnväskan och tittade ner i väskan. Den var fylld av sedlar av högsta valör och i botten glänste det av guld- och silversmycken, fina samearbeten.  Hon skrattade för sig själv då hon lät sin kappa lägga sig över väskan och kryckan. Hon reste sig och det kom sig att hon kastade en sista blick över gravplatsen, visst stod han där och vinkade med ett vackert leende, det leende som hon mindes, han höjde sin hand och hon vinkade adjö.

De inledande raderna är inte skrivna av mig, de är skrivna av Britt-Marie Skyman Kristinehamn.

Det här inlägget postades i NOVELLER. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *