Seglatsen

Vattnet forsade emot dem, ibland under någon sekund upphör-de det men så slog det åter till mycket kraftigt längs relingen och över det teakbelagda däcket. Så kraftigt rusade det dånande vattnet fram, att deras fötter ibland slogs undan där de stod på akterdäcket. Hans vackra segelbåt lutade kraftigt i den starka sjön, men det fanns inte mer segel att reva, utan storseglet vore de illa ute. De visste att det aldrig gick att sluta segla hur starkt vinden än låg på. Vinden rev och slet i seglet. Det var detta som var livet för honom och han log då vattnet strömmade kring hans fötter och slog över hans genomblöta kropp. Han log mitt i dödskampen som han förde med vädret. Döden var inget som skrämde honom, aldrig att han någonsin tillåtet rädslan att ta över sitt liv, aldrig. Musklerna spelade oavbrutet under den genomblöta vita tröjan, som skymtade under vindrocken, han slet hårt, det var ingen enkel båt att segla då det gick fort och vågorna gick höga. Så, han kände sig säker, trots faran. Nu var han helt ensam och utlämnad till sin egen kraft, sedan hans vackra gast retirerat till kabyssen. Hon hatade sjön, trots att hon var född på en utö och av födsel var en mycket duktig seglare. Enda gången hon njöt av segling var vid de tillfällen då hon i vackert väder kunde agera kuttersmycke, då var havet hennes stora kärlek. Fördäcket både betraktade och benämnde hon som soldäcket. Det slet i hans sjömanssjäl när hon pratade på det sättet. Det var nödvändigt nu att hon red ut stormen i kabyssen, så gott det gick, det fanns inget val, inget alternativ, inget annat än egen hjälp.
Hans kraftiga hand speglade hans ansiktsuttryck, fast och läderartat. Ansiktet visade inte de tankar som for genom ho-nom, tankarna gick till det ansvar som var lagt på dem, ofrivil-ligt, han kände det inom sig. Men inte på långa vägar, fick det gå över i rädsla, inte ens hjärtat tillät han gå över i nervösa slag, trots att hans rationella hjärna hela tiden kalkylerade och visade upp olika risker. Inte en rörelse i handen som inte var beräknad och genomtänkt. Det gick inte att segla med ryggmärgen i farligt vatten. Mia, gasten, hans stora kärlek, som bar på sitt första barn, klagade nu så högt under däck att han hörde det i vinden om än knappt och bara ibland. Men klagandet hjälpte inte, han kunde inget göra, hur högt hon än sjöng sin visa. Helt utlämnad till sig själv var hon, det visste hon. Förstod att han inte kunde slå av nu. Segling förstod hon och att helt revade segel och en lös rorkult innebar en sannolik död, det var sanningen. Till och med en uppbunden rorkult var alltför farligt om vinden kastade och det gjorde den. Den förbannade vinden som gjorde att de inte kunde prata med varandra, inte ens skrika till varandra, så inte kunde han trösta eller lugna henne, inte på något vis. Hans styrka, lugnet, det saknade hon fast hon låg bara ett par meter ifrån honom. Trosorna tog hon av då vattnet gick, då hon gick ner i kabyssen, då inget fanns att tillföra seglingen mer, hon var beredd. Fostervattnet spolades runt deras fötter en kort stund för att sedan spolas med ut i havet.
Vem kunde föresten vara beredd på ett för tidigt barn? Hennes beredskap kom nu, inte förr, nu kom den, var det mo-dersinstinkten? Hon var till för sitt barn, barnet litade på henne, det kände hon, det var en innerlig känsla. Det var inte alls me-ningen att nu var det rätta ögonblicket men kunde det någonsin vara fel ögonblick? Hennes tankar rusade. Konstigt nog tänkte hon också på en scen ur retrofilmen fyrahundranittioett, den scenen där Steva åkte motorcykel på järnvägsspåret för att få fostret att kastas ut, det måste vara fel ögonblick. Var havet ef-fektivare? Värkarna kom samtidigt med fostervattnet och in-tensiteten ökade snabbt, för snabbt tyckte hon, fast hon visste inte, det var första gången, så hon visste verkligen ingenting, egentligen. Smärtan drev henne upp mot väggen i den lutande hytten, den slog henne i ryggen med vågornas rytm, varje gång de föll, nästan handlöst ner i vågdalen, flera meter. Smärtan i värkarna blev värre och hon stönade högt och lät kroppen krys-ta. Det är naturligt, tänkte hon. Jag behöver inte oroa mig. Bara följa med, finns inget annat.
Han mer visste än såg att de passerade Idö, orkade han lig-ga kvar i vinden var det mindre än en timme in till Eknö, där kunde de komma åt en telefon om det behövdes, han visste ju inget längre, om hur det var med henne. Han kunde inte nå henne, han visste ingenting. Det bedarrade alltid direkt efter Eknö, alltid vid nordlig vind, där kunde han surra rodret och hjälpa till, i vart fall se efter hur hon hade det. Tankarna läm-nade honom, vinden och vågorna tog honom tillbaka till nuet, inte slappna av, aldrig, farligt.
Barnet gled ur hennes sköte just när värken brände henne som värst, då när inga skrik längre kom över hennes läppar, när energin inte räckte till, då såg barnet världen. Båtens lutning och slag gjorde att det hala barnet gled upp mot väggen innan hon kunde hindra det, barnet gav sitt första skrik rakt ut i dånet från vinden, vågorna och seglets smattrande. Hans skrik hörde hon inte förrän hon lyckades fånga upp den lille pojken och ta honom upp i sin famn. Hon drog upp den våta tröjan och lät honom komma till ro mot brösten, han tystnade och hon slöt ögonen, tröttheten slog till henne. När hon vaknade visste hon inte hur länge hon sovit men hon vaknade av att det bedarrat något, det var lugnare, hon mindes barnet som låg helt lugnt vid hennes bröst, precis som hon lagt det. Även om vädret låg på var det inte värre än att hon kunde ta ett steg på golvet och nå saxen i en låda. Hon tänkte att om hon klippte navelsträngen lite längre, så kunde hon knyta en knut. Kanske de kunde rätta till det sen, de som kunde, hon ville bara göra sig av med efter-börden, befria barnet in i en ny värld. Hon ville också bort från den blodiga och blöta kojen, hon behövde komma ut i det fria, ut till sin far vid rodret, hur mådde han? Var någonstans var de? Lever han? Frågorna studsade i hennes huvud. Men allt skedde lugnt, hon var lugn och hon var nöjd. Det var sådan hon var, inte orolig för det som inte gick att påverka. Barnet, som nu hittat bröstet och sög tröstande, fick ligga kvar under den våta tröjan det kändes varmt. Hon kände en värk från underli-vet, men den var inget som brydde henne. En filt från den andra kojen svepte hon också om sin nu helt avslappnade kropp. Inget vatten slog längre mot luckan, så hon öppnade för-siktigt för att inte skrämma barnet. Men ändå drog han ihop an-siktet i sin första grimas. Vinden bedarrade och lugnade vågor-na just då hon sköt upp luckan seglens smattrande upphörde. Som om vinden gav upp sin kamp om deras liv. De var i lä vid Eknö. Hennes far satt ner och hade tagit av sig både sydvästen och jackan, vattnet dröp från hans vita tröja. Han rökte en ciga-rett med djupa halsbloss samtidigt som han spände fast rorkul-ten för lagom förlig vind. Två timmar in till Norrtälje. Då luck-an öppnades och gav ifrån sig sitt bekanta ljud, det som ibland skar genom själen men som ibland minde om det goda livet, reste han sig på seglartrötta ben, det var knappt att de bar ho-nom, så trött var han. Hans fantastiskt vackra barn tog de få stegen fram till honom, hon öppnade upp filten och han såg ner på sitt första barnbarn. Den härdade seglaren log varmt och sal-ta tårar kom ur hans ögon, då de mötte hennes lika våta. De be-hövde inte säga något till varandra, de förstod, förstod att de gemensamt och var och en för sig räddat sitt barn från nordan-vindens lömska kraft.

Det här inlägget postades i NOVELLER. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *