Kåkstad

Kåkstad en novell av Åke Berntsson 2009

Mötet

Det var första gången det hände henne, att kärleken likt en hästspark träffat henne rakt i mellangärdet. Birgitta kunde inte släppa de djupblå ögonen en enda av de sekunder som förflöt mellan dem. Hon vågade inte ens blinka och inte ville hon heller. Det var en njutning att se in i hans ögon, en njutning som hon aldrig tidigare upplevt. Hon kände att förtrollningen var sann och var inte rädd för att den skulle upplösas, sanningen av det, kände hon i hela kroppen. De gick från att vara du och jag till att vara vi, utan att verkligen känna varandra, men det var inte intressant, i ögonblicket nu var det vi som räknades inte andra. Alla rätt eller fel försvann i samma stund som han sakta lutade sig över henne, tog hennes ansikte i varsamma händer och kysste henne. Livet stannade och gjorde liksom ett uppehåll för att slå in på en helt ny bana som hon inte visste något om, inte något alls.

–      Vad gör du med mig?

Hon var tvungen att säga något, fast hon visste inte varför och egentligen inte alls vad hon skulle säga, det blev som det blev. Hon kände att inget sätt kunde vara fel, att allt skulle vara förlåtet direkt även om det blev fel. Hon kände att de två skulle kunna göra varandra hur illa som helst, det skulle inte kunna dela dem åt, ingen skulle vilja fly men över allt låg en ro, en visshet om att de aldrig skulle göra varandra illa, de skulle aldrig skiljas åt.

–      Jag vet inte, förlåt, men jag är glad att du är svenska, vi är nog de enda svenskar här.

Han visste att det inte fanns något att förlåta och att det aldrig skulle finnas något dem emellan att förlåta, han kände, att de var vi nu. Aldrig hade detta hänt honom heller, aldrig. I tre år hade han arbetat för Röda Korset i Asmara med uppdraget att så mycket som möjligt förhindra och kartlägga barnslaveriet med förtecknen sexuella slavar.

De som var omkring dem, Kristers bekanta och kollegor och Alicias engelska resesällskap, tittade förvånat på dem. Någon undrade om de kände varandra sedan tidigare. Inte? Varför kysstes de då över sällskapsgränsen? Undringarna var många, men de kunde inte svara, de hade inte några svar själva. De mötte dem alla med nyförälskade leenden. Vid andra kyssen applåderade några av Kristers vänner, kanske såg de i honom en stor förförare, helt plötsligt, något som han inte var känd för tidigare. I baren på hotell Embasoirarnes i Asmara, Eritrea där de satt av olika anledningar, rådde ett slags halvdunkel. Ett dunkel som bara finns i den här typen av barer som försvinner alltmer, dessa fönsterlösa dagöppna barer som ofta kallas kontinentala. Trots att de kunde tala helt ostört på svenska med varandra där de satt, föreslog Roger att de skulle dra sig tillbaka till en egen plats längre bort i baren.

Krister ropade till sig kyparen och bad om samma som tidigare åt dem båda. Alice fick ett nytt glas vitt vin med is i, trots att hon visste att det inte var så säkert. Krister fick in en ny sodavatten. Det nya läget i baren gjorde dem mer frispråkiga fast ingen ändå förstod dem, de kunde inte släppa varandra, varken med blicken eller händerna.

Berättelsen

Efter att själv ha hunnit med ett par glas vin, var hon tvungen att fråga om han var nykterist.

–      Nej verkligen inte, men jag skall ut i natt och jaga och då gäller det att vara nykter.

–      Vad jagar man om nätterna i Afrika frågade hon.

Han såg hennes spefulla blick men låtsades inte om den och berättade istället att han skulle ut och jaga araber, Saudier som flög in till Asmara endast för att köpa småflickor eller småpojkar för sina bisarra sexuella lustars skull. Krister blev fruktansvärt engagerat både ledsen och arg.

–      Du förstår, de svinen, ofta från Mecka eller Jiddah abonnerar på barn, kan du tänka dig det abonnerar på barn. Ett barn sista helgen i månaden typ. De som förser dem med ständigt nya barn är ofta före detta älskarinnor efter ryska officerare som lämnat dem då de flydde landet 1991, då Mengistu kastades ut ur landet. Ofta har de kvar ett hus, men är så illa sedda av omgivningen att de inte har någon anständig försörjning.

Krister tog en stor klunk vatten och fortsatte, medan Alice höjde sitt tomma glas mot kyparen för påfyllning. Hon kände att det skulle behövas.

–       De, köper barnen av en mellanhand, ofta ger de inte mer än tjugofem till trettio dollar, tänk dig ett par hundra kronor för en sexårig flickas sexuella tjänster. Hur tror du hon mår sedan, jag blir så förbannad.

Om möjligt ännu mer sammanbiten fortsatte han

–      Ryskan håller sedan ett rum eller två för arabens eller som ibland flera arabers nöje. Hon förser dem också med mat och sprit. De skenheliga djävlarna super som svin. De kommer inflygande på fredagskvällen och återvänder på söndagseftermiddagen. Bortsett från alla konstiga tjänster som barnen får utstå, så är det inte ovanligt att de får uppleva tiotalet fullbordade samlag.

Alicia mådde inte bra och känslan av nyförälskelse hade bytts till förtvivlan men en ömhet för hans äkta känslor växte inom henne.

–      Vad händer sedan, vad händer med barnen?

–      Efter helgen kastas dessa stackars barn antingen ut på gatan eller så säljs de ytterligare en gång och då till ligor som sysslar med tiggeri. Ofta förblöder de och dumpas någonstans, hem till sin familj kommer de aldrig mer. Familjen söker inte heller, för ofta har de lurats att tro att de adopterats bort till finare familjer, och deras familj är glada för pengarna och är kanske mätta för första gången på mycket länge, men då mättnaden lagts sig kommer förstås mammornas oro.

–      Ja, mammor ser på sina barn på ett särskilt sätt.

Du kan tänka dig vad som rör sig inom dessa små oskyldiga barn, de är ju för faan oskyldiga till livet självt, Deras ögon fylls med sorg på ett ögonblick.

Alicia kunde inte rå för det, men hon kräktes bakom soffan de satt i. Krister sa något på Amhariska till personalen och snart var de båda på väg ut mot parkeringen och hans bil.

Det regnade för första gången sedan hon kom till Eritrea för tre veckor sedan, det var nu mer än ett år som hon varit på resande fot och först nu hade bitterheten lagt sig över det sätt som hennes fisförnäma släkt behandlat henne då hon valde att lämna sin man bara några veckor efter bröllopet. Hennes stora misstag i livet var att kasta bort fem år på den mannen och sedan vara dum nog att dessutom gifta sig med honom. Hennes mor hade inte varit förtjust i honom, men som i trots hade Alice hållit kvar honom trots hennes signaler. Regnet var av det slaget som bara finns i länderna kring ekvatorn, stora tunga och varma droppar som liksom studsar på marken och angriper från alla håll. De få metrarna över parkeringen gjorde hennes klänning genomskinlig, trots det stora paraplyet som dörrvakten försökte skydda dem med, Alice noterade att den stackaren inte riktigt visste var han skulle titta och den obligatoriska dollarn som Krister gav honom i dricks betraktade han som lite av grädde på moset.

¾ Hur mår du? frågade han vänligt, vi åker hem till mig så kan du göra dig iordning. Först bara nickade hon, fortfarande, kände hon, var hon matt efter hans berättelse. Sedan såg hon på sin blöta klänning.

–      Vi får köra förbi Hotell Crystal så jag får hämta lite torra kläder.

–      Är det inte bättre att vi checkar ut dig, det är gott om plats hemma hos mig.

Det var bara et par hundra meter att köra så de var snart där. Krister tittade spefullt på henne.

–      Du tänker väl inte gå in sådan? Jag ordnar detta.

Strax hade han försvunnit in på hotellet och lika strax var han tillbaka igen.

–      De checkar ut åt dig och kör hem dina saker till mig så snart de hinner, det tar bara någon timma. Känn dig som kidnappad av Svenska Röda Korset.

–      Jag är bara glad och inte ett dugg orolig.

Hon lutade sig mot honom och de kysstes lika ohämmat som tidigare. Alicia förstod sig inte alls på sig själv längre, allt som hände var så främmande för hennes sätt att vara, men ett lugn inom henne berättade att äntligen var hon sig själv.

Krister hade sin bostad i en gammal vacker Italiensk villa med Universitetet som närmsta granne och inte alls långt från centrum, så när de väl slutade kyssas så var de strax där.  Villan var klassisk Italiensk villa från ockupationens 30-tal, med vackert välvda fönster och ett karakteristisk fyrkantigt trapptorn på framsidan. Villan var inte stor, bara två våningar och där fanns all plats Krister behövde och lite till. Först kom de inte längre än till den grönmålade plåtporten som kommit dit samtidigt med att en typisk fences byggdes i orostiderna. En tre meter hög mur kring hela tomten, försedd med vassa glasbitar på toppen tillsammans med en taggtråd som med ett enkelt hangrepp kunde göras strömförande. Krister behövde inte tuta utan strax öppnades den lilla dörren i porten och ett vitt leende syntes i öppningen. Det var hans allt i allo Tibe som gjorde en koll innan hon öppnade den stora porten. Tibe betyder ungefär, låt henne växa, och var sprunget ur det faktum att hennes yngre syskon dött i späd ålder. Hon kom med huset, Krister hade ingen anledning att slänga ut henne bara för att han köpte huset, och det var ett beslut han aldrig ångrat. Det första han gjorde var att låta henne lämna det mer svinhusaktiga uthuset hon bodde i med sina få ägodelar och flytta in i det som en gång faktiskt byggdes som pigkammare. Det andra han gjorde var att sätta henne på skolbänken halva dagen för att lära sig att både läsa och skriva engelska. Nu, nästan tre år senare läste och skrev hon ohämmat både engelska och amhariska och var nu anställd av röda korset och fick lön för sitt arbete. Hushållssysslorna sköttes nu allt mer av hennes mor som också fått en fristad i huset, hon var en utmärkt kokerska och älskade då hennes dotter översatte recept från en engelsk kokbok som Krister ordnat.

Nyduschad satt Alice så i hans enkla vardagsrum, men trots enkelheten var det trivsamt, hon satt naken för det var så varmt, och av någon anledning så kändes det naturligt. Han såg att hon var redo att höra resten, och han berättade att de körde omkring i de områden och till de hus där de visste att de i skydd av mörkret förde in barn. Enda sättet var att ta dem var på bar gärning, det kunde bli hårda tag, därför hade de alltid med en tacksam polis, tacksam därför att han inte hade någon egen polisbil och även om han hade en, definitivt inte hade råd att köra omkring med den. När de väl fick tag i hallicken, var det lätt för polisen att med vapnet i hand tvinga honom att berätta vem som beställt flickan. Det var alltid en kvinna i huset, aldrig araben som fet låg i soffan och drack whiskey, förbannad över att han inte fick utlopp för sin sjuka sexualitet. Men en effekt hade det nästan alltid, araben kom aldrig tillbaka och definitivt inte de som Krister fotograferade och vilket foto han sedan sände utan kommentarer, det räckte med whiskeyflaskan på bilden, till Saudis regeringskansli.

Gåvan

Han frågade om hon ville följa med, vilket hon ville. Bara det skälet att hon var så förälskad i Krister att hon inte ville släppa honom ur sikte räckte. Det var inte närvaron av hans hembiträde som hindrade dem att älska den kvällen, det var berättelsen om en femåring som kommit i vägen.

Denna natt och de närmsta fem åren, var de bästa i hennes liv, men de var också några år som förändrade henne. Den där första natten hade de lyckats rädda en liten pojke på 9 år, såld och på väg in till en arab. Även denna gång stod en sjuk lätt berusad arab och småflinade i dörröppningen till sovrummet när de knackade på. Han, araben, trodde det var hallicken som dök upp, så i handen hade han en tjugodollarssedel beredd som extra dricks. Som om det var en servering tänkte Alice. Hon kände sig oförskämt belåten när sinnet brast på polisen och han körde pistolen med full kraft rakt in bland hans tänder så att de vek sig som klaffbroar in till hans fula gap. Blodet sprutade men hon var nöjd då han segnade ner utslagen på golvet. Men polisen var inte nöjd så som en extra gest tog han upp dollarsedeln som araben tappat på golvet, gick fram till honom och stoppade in den i den blödande munnen. Det var också så han fotograferades, liggande utslagen på golvet med en nedblodad dollarsedel i munnen medan handen kramade en halvfull whiskyflaska. Sista resan?

Klockan var fem på morgonen när de gick in med pojken till ABA Foundation, en ideell organisation som tog hand om övergivna barn. Att börja leta efter föräldrarna var meningslöst i en stad som var byggd för en halv miljon människor men där det under lågsäsong i jordbruksområdena och oroligheter på landsbygden bodde minst det dubbla. Araben släppte de av, en knapp timma senare, på bottenvåningen till Orota Hospital. Polismannen, som varje gång araben vaknade till, såg till att han sov en stund till, öppnade bakdörren på arabens sida och drog ut honom vid den vackra vita marmorentréen. Araben vaknade till och följde omtöcknad med. Till detta sjukhus söker sig de allra fattigaste under natten, och det är svårt att ta sig in, man är tvungen att kliva över lik och döende. De satte araben på golvet jämte en döende kvinna och gick därifrån. Araben skrek rakt ut när kvinnan sökte hjälp hos honom.

När de satt av den synnerligen trötta men belåtna polisen utanför polishuset, körde de åter hem till Kristers hus. Efter att ha delat det lilla vatten som denna morgon kom ur duschen, somnade de i varandras armar.

–      Du får mina pengar.

Klockan var fyra på eftermiddagen och de hade båda vaknat av doften från Tibes wienerbröd som hon serverade med sylt, drycken var svart kaffe. Båda låg nakna på sängen och åt så gott det gick, hon reflekterade åter igen över att nakenheten inte generade henne inte ens inför hembiträdet. Det kändes naturligt.

–      Vilka pengar då?

Frågade han förvånat som om han inte var säker på att han hört rätt.

Hon berättade sin familje- och skillsmässohistoria i korthet, och utan att fördöma henne, tvärtom verkade han road, strök han henne över kinden och sa.

–      Älskling, stanna här och hjälp mig att göra gott för pengarna. Vi behöver dem inte för att vara lyckliga, men andra behöver dem för att överleva.

I fem år arbetade de sedan sida vid sida, de koncentrerade sig på barn som hade det svårt. De kände varje dag att hennes pengar gjorde den största nytta.

Hem

En dag när hon kom hem, möttes hon i porten av en förgråten hysterisk Tibe. Omedelbart förstod Alice att något allvarligt hänt, för hon hade aldrig sett henne gråta under fem års tid.

–      Krister is dead! He is dead, murded!

Hon skrek ut det som om hon var rädd för orden.

Något dygn senare vaknade Alicia i sin säng, och det hon kände inom sig, innan hon kom till riktigt medvetande, var en sorgens tomhet. Rummet, ja hela huset, var fyllt av vänner, och på sängkanten satt hennes väninna, hon kände hennes tröstande händer om sina.Sakta berättade hon att hennes kärlek bryskt hade blivit skjuten på öppen gata, från en passerande bil. Det enda som deras gode vän polischef Girma kunde berätta, var att något osäkert vittne hade känt igen chauffören som en av de anställda på Saudiska resebyrån.

Krister fick som han alltid önskat, en traditionell Koptisk begravning, över femhundra vänner kom under den vecka tältet stod uppsatt. Hela veckan satt Alicia med sina närmaste vänner och tog emot, Alicia visste att han var älskad och detta var bekräftelsen. I tältets dunkel såg hon Girma komma fram mot den plats där hon satt, han lutade sig framåt och viskade att det var Saudier som dödat hennes man, precis som de trodde. Några vittnen eller bevis fanns inte och även om det fanns skulle staten aldrig våga ingripa mot Saudierna. Tio kvällar senare hade hon avvecklat deras hem, sett till att de närmaste hade sin framtid klar och gråtit farväl. Hemresan med kistan var också ordnad och Kristers syster skulle möta upp på Kastrup.

Trots det kraftiga dånet från de starka motorerna och det nervösa tjattret runt omkring, hördes smällen tydligt ända in i planet. Alice tittade ut genom kabinfönstret, och hon såg eldskenet från Saudiska resebyråns kontor, lågorna efter explosionen dominerade hela intrycket av staden där den försvann under dem. Hon tyckte sig se Kristers nöjda profil genom lågorna, men tankarna gick till Girma och åter såg hon saudiern med tänderna utslagna, den bild som varit deras drivkraft i kampen mot det ondaste av det onda, barnamördare.

Vid middagstid dagen efter var hon på Kastrup. Hon möttes av en jättekram helt utan fördömande av Kristers syster, som hon aldrig träffat, men pratat med många gånger. Alice förstod att de var vänner för livet.

Det här inlägget postades i NOVELLER. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *