Tomten ramlar ur släden 2009

Del 8 år 2009

När Grekland fått sina mjuka och hårda paket, väntade Tyskland på sin tur, och de visste om det. Barnen hade suttit och väntat sedan tidig eftermiddag och en del hade faktisk börjat ifrågasätta leveranssäkerheten. Någon som gick på förberedande folkskola för blivande entreprenörer, tyckte faktiskt att denna hantering skulle överlåtas på privata aktörer. Lill Rudolf fick instruktioner av Rudolf som lagt sig tillrätta i Tomtefars knä, att ta sikte på TV-tornet i Berlin, Tomtefar började alltid i Berlin lät han Anastasia veta liksom i förbigående. Anastasia som inte hunnit bli så van med listorna, hon slet med dem och kom fram till att den första adressen var Berlinerstrasse 45.

–        Nej, nej. Tomtefar höjde sin röst så gott det gick med ett renhuvud i knäet. Nej, det måste vara en gammal adress numera börjar vi på Spreeufer 4. Renhuvudet ryckte liksom till i sömnen, men det var allt. Vi börjar med alla turister som firar jul där! Tomtefar var av någon anledning belåten, medan Rudolf upplevde mardrömmar.

Anastasia som bara hade ett par länders erfarenhet kanske förstod att detta åter var ur askan in i elden, vilket varje ställe föresten tycktes vara, men hon vidarebefordrade adressen utan vidare betänkligheter till Lill–Rudolf. Som om han var en soldat drog han släden mot kvarteren i Nikolai där dofterna samlades till en tung luft.

Lill-Rudolf undvek elegant kyrkans två vassa torn och landade, nu med en viss rutin, längs Spreekanalen utan att ta den minsta risk. Den stora risken var inte landningen utan det faktum att de landat just där, vilket skulle visa sig.

Det är 35 rum, så ta fram hotellsäcken för det här området. Tomtefar ryckte liv i Rudolf som sömndrucken sträckte sig efter en grön säck med texten Gäster på, greppade den och räckte den till Tomtefar som skickade den vidare till Nisse och Anastasia. De försvann snart in under den sirliga skylten Rezeption. Tomtefar tittade stolt efter dem, hand i hand och allt.

–        Jag tror jag hjälper dem lite! Kan du ge mig samma gröna säck men med texten Personal. Rudolf skakade på hela kronan.

–        Ge hit nu, jag ska bara…!

–        Jag trivs bäst i fred och frihet, tycktes Rudolf säga. Hans tusenåriga minne rullade upp det som hänt för ett antal år sedan. Nej finkan och fängslen från den Tyska Polizeien ville han inte uppleva igen. Nej, nej.

–        Ta nu hit! Jag svär på den helige Nikolai att jag bara skall hjälpa till så att vi kommer iväg fortare, tänk på att vi har bråttom, tiden lider.

Nu led även Rudolf, men kände sig tvingad att ge Tomtefar säcken, för att undvika hans vrede. Men det var en darrande klöv som räckte över säcken. Tomtefar log belåtet och skrockande gick han mot restaurangens entré. Då han öppnade dörren och stack in sitt glada hoande ansikte, såg han ledset hur personalen snabbt drog sig undan mot köket, någon låste kassalådan och skyndade sedan ut, ingen tycktes ens vilja se honom än mindre ha något. Några kvardröjande frukostgäster däremot log vänligt och tyckte det var trevligt med en överraskning. Tomtefar hoade vidare och följde leende efter personalen ut mot köket. Då han kom ut i köket stod alla i en upprörd hög och talade om att ringa polisen. Någon undrade om den där tomterånaren var så dum så han försökte i år igen.

–        Ho, ho, finns det några snälla barn här? Tomtefar såg uppfodrande på dem. Han stack ner handen i säcken och tog tag i första bästa paket. Det syntes tydligt att det var en kniv och högen med personal började nu svettas.

–        Är du inte försiktig, kan det gå illa! Tomtefar läste på rimlappen. Personalen fick nu också vidöppna ögon. Skräcken lyste.

–        Vi har inga pengar, sa högen unisont, här ta våra klockor. De valde att försöka muta med klockor, de visste inte att tomtefar var omutbar, i vart fall för klockor. Tomtefar kom av sig i rimläsandet, halsen sved.

–        En tysk pilsner skulle vara gott. Tomtefar sken upp i sitt vackraste leende. Fyra servitriser rusade omedelbart mot kockarnas ölback som ständigt stod på kylning i den stora kylen. Det blev nästan lite bråk mellan dem, så energiska var de att få upp dörren. Hon som vann slaget om dörren räckte snart över en välkyld flasche Georg-Pils och ett glas som hon i förbigående hade greppat från en hylla.

–        Varsågod!

Tomtefar släppte ner knivpaketet i säcken igen för att på ett anständigt sätt kunna hålla i såväl enlitersflaskan som i glaset. Högen pustade ut, fast en kocksläng i bakre ledet blev besviken, kanske var det hans julklapp, en egen kniv, han såg längtande på Tomtefar. Inte var han rädd heller. Han hade ett barns naiva sanna tro på Tomten.

Några skötsamma kunder som kommit ut i köket för att i tysk ordningsföljd få anteckna sin frukost på rummets a conto, blev glada och glömde utgifterna då de fick se tomten leende stå med en öl i handen. Snart hade de krånglat fram sina turistkameror ur trånga kavajfickor och handväskor. De var inte rädda, trots att några i högen ivrigt tecknade för att låta dem förstå att detta var en livsfarlig rånare.

–        Fantastiskt! Uttryckte turisterna då Tomtefar vänligt höjde glaset mot dem  och utbringade en skål för julen. Blixtarna for genom den förtätade luften och kamerorna rasslade.

Personalen slappnade av lite ytterligare. Kunde detta verkligen vara rånaren som sedan några år tillbaka var känd som den ”obarmhärtige tomten”. Högen började upplösas och några drog sig modigt in bland turisterna och försvann ut i restaurangen. De visste inte om de skulle tillkalla polis eller inte, de var tvehågsna.

Ute på gatan hade släden med Lill-Rudolf vid skacklarna börjat väcka uppmärksamhet och han solade sig i glansen. Rudolf själv hade släckt den röda mulen och krupit så långt ner i släden som det var möjligt, han tog inga risker. Bara klövarna syntes över kanten och uppfattades nog mest som en kuriös detalj i utsmyckningen. Han var trygg i förvissningen att polisen inte skulle hitta honom denna gång. Med sin kraft lät han släden lyfta ett par tre meter över backen, nu var han säker. Uppmärksamheten jublade, det var en äkta släde.

Tomtefar drack ur ölen och fick snart en ny flaska i handen, bättre en öl i handen och en kniv i säcken, tycktes servitriserna resonera. Märkligt hur den bruna vätskan kunde ge allt rödare kinder på Tomtefar, han kände sig bekväm och satte ifrån sig flaskan, tog den gröna säcken och drog sig ut i restaurangen igen. Detta skapade ny oordning och någon skrek.

–        Die Kasse ist Geschlossen! Keine Panik! Nu blev Tomtefar väldigt orolig, ingen kassa ingen mer bier, vad var detta för ställe, sakta gick det upp för honom att det varit problem här förr, bara för några år sedan om inte minnet svek honom.

–        Öppna kassan! Skrek mer än hoade han, på något konstigt sätt blev han alltid så upprörd inför tanken att tysk öl skulle vara oåtkomlig.

–        Mer bier till Tomten och öppna kassan ropade Hofmeistern, som just kom in genom dörren från hotelldelen. I handen höll han en flasköppnare i guldaktig metall som han just fått från en söt liten Nissa och Nisse. Det var en sur svensk turist, som redan tyckte att han hade allt, som förkastade den till förmån för Hofmeistern. Bättre än dricks tyckte Hofmeistern som skyndsamt hade dragit sig ner till restaurangen igen, då han visste att det vankades julklappar där också, så hade det alltid varit, utom det året då det stora Tomterånet ägde rum.

–        HoHo. Tomtefar stack åter ner handen i säcken och fick upp kniven som inte var för den oförsiktige.

–        Är du inte försiktig, kan det gå illa! Är du en släng, kan du hamna i säng! För dig blir den viktig, kockasläng lilla. Hu vilket hemsk rim tänkte Tomtefar som riktigt kände hur strupen torkade ur igen nu redan vid första rimmet. Hur blir det med bieren?

Hofmeistern rusade av vänlighet in bakom bardisken för att ge Tomtefar en ny öl, vänlighet och glädje strålande kring honom. Från andra hållet rusade skräckslaget en servitör fram för att öppna kassan och ge Tomtefar en öl och pengar. Det var andra gången de blev hotade med kniv, svetten rann, för att inte tala om de hotfulla orden Tomten med Al Caponskt hes strupe tilltalade dem med. Smällen då de krockade hade inget drag av julefrid och de föll likt oklädda julgranar till golvet, mjukt men ändå oåterkalleligt. Hofmeistern krampaktigt hållande sin flasköppnare av guldliknande material i handen, den släppte han inte trots ett för honom totalt okänt dödshot. Två servitriser och en Amerikans turist rusade fram för att sätta in konstgjord andning men båda kvicknade snabbt till, först Hofmeistern som reste sig på ostadiga ben, greppade en flaska på disken, öppnade den med den krampaktigt hållna flasköppnaren av guldliknande material, räckte den mot Tomten och log inställsamt.

–        Finns det något paket till en snäll Hofmeister.

–        Stockholmssyndromet. Tänkte en servitris som nu ansåg att de befann sig i ett gisslandrama och under starkt hot. Hon hade lärt sig allt om dramer genom att läsa kolorerad veckopress, men bara då matsalen var tom och alla servetter var vikna.

Kockslängen som förstod bättre, banade sig nu väg genom högen som förstärkts med turisterna, vilka nu var mer förskräckta än förtjusta. De kom mycket väl ihåg det våldsamma Tyskland och det stod nu klart för dem, att kunde de bli så våldsamma av en Tomte och en öl, ja då kunde vad som helst hända. Samtidigt berömde de amerikanen som utan tanke på egen vinnig hade räddat den stackars servitören från en kanske sannolik död. Amerikanen själv pysslades, på något bekant sätt, nu om av de två servitriserna som slutit upp vid hans sida i räddningsaktionen. De såg en hjälte och en ny framtid i honom. Han njöt i fulla drag över de tillgångar han erövrat. Kockslängen som inte stannade upp inför politiska grubblerier, var nu framme vid Tomtefar.

–        Tack Tomtefar, tack! Det är jag som är kockslängen.

–        Gör dig inte illa nu! Sa Tomtefar då han åter skrockande lämnade över kniven till kockaslängen, som ivrigt och glatt vände sig om med kniven i högsta hugg. Titta vad jag har!

–        Förrädare, visste jag inte att du var en förrädare! Skrek servitören som nu vacklande hade rest sig och stod och höll sig i ölpumpen. Han tackade Amerika för sitt liv men förbannade förräderiet från den högste och den lägste på företaget, ingen gick att lita på. Alla blev ytterligare berörda, de anade quislingar i rummet, men det vara bara ölpumpen som fräste då servitören hängde på den och ölen sakta började rinna ur dess hals. Hofmeistern med önskan om en framtida utdelning och kockaslängen som tack för den vassa belöningen, viftade bort deras oro.

–        Kom sa de unisont, kom, ge Tomtefar ännu en öl.

–        Låt Tomtefar nu skynda i sin paketutlämning, säcken är stor. Det var Hofmeistern som förstärkte med lite ordningsregler, det var hans jobb, att se till att allt fungerade. Ingen sa emot honom och snart stod alla runt tomten.

–        Nisse och Anastasia kom in i restaurangen genom samma dörr som Hofmeistern nyss hade kommit. De hade hört Tomtefars omisskännliga röst. Nisse blev förfärad då han såg att det var en bar. Var nu Tomtefar i bekymmer igen? Nej, allt han såg var sin far som med vänligt hoande röst och av värmen högröda kinder, på klassiskt vis likt bilden på en bonad i ett bättre hem, satt och delade ut klappar till förväntansfulla servitörer, kockar och turister. Det vara bara en kockasläng som frenetiskt stod och skar citroner bakom bardisken med en något för stor kniv.

–        Ibland kunde han vara osjälvisk och hjälpa till, trots att han var på väg att abdikera. Nisse tänkte väl om Tomtefar. Anastasia tyckte att hon skulle få en snäll och vänlig svärfar.

När alla paket var utdelade och säcken tom, reste sig Tomtefar och vände sig mot Hofmeistern,

–        Kan jag få köpa en bier? Tomtefar tittade först på Hofmeistern som just hade öppnat sitt paket och nu hade inte bara en flasköppnare i guldliknande material, utan nu även fått en korkskruv i ett guldliknande material. Nu kunde han öppna alla typer av flaskor, försäljningen skulle öka, han bestämde sig för att i år skulle julkarpen bli extra stor, familjen skulle få ta del av detta kommande överflöd redan nu. Sedan tittade Tomtefar oroligt på Nisse, det skulle väl inte bli bråk om hans drickande nu igen, men Nisse bara log, det var klart att han skulle få en bier, en bier var han värd då han skötte sig så här bra.

–        Vi bjuder på den! Hofmeistern och kockaslängen log ikapp bakom disken.

–        Drick fort bara så vi kommer iväg, Tyskland är stort numera och Nisse var jäktad.

Nisse och Anastasia gick först ut genom dörren med Tomtefar efter sig som under allmänt jubel på Tyskt vis halsat sin öl.

–        Titta! Ropade folket utanför. Titta en ny liten Tomtenisse och en ny Tomtenissa.

Lill-Rudolf sänkte släden till marken samtidigt som Rudolf vilken väckts av oljudet kravlade runt och fick upp nosen över slädkanten. Han såg att alla tre kom gående mot släden, ingen polis ingen slädjakt, han tände sin röda mule, faran var över.

–        Titta, där kommer Tomtefar. Tur att han har en ny Nisse och Nissa, titta han är så trött så han knappt kan gå rak! Stackaren!

Rudolf släckte nosen igen och började dra sig tillbaka, för säkerhets skull. Men allt gick bra och över tindrande ögon for de iväg till nästa hus.

–        Det var gott med en biera om än bara en. Tomtefar suckade innan han somnade i knäet på Rudolf.

Detta var en fortsättning av Åke Berntssons julsaga ”Tomten ramlar ur släden” år 2008.

Det här inlägget postades i JULSAGOR. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *