Det var min tanke att Tomten för flera år sedan skulle ha ramlat ur släden för att därmed få ett slut på sagan, men tyvärr kära läsare, han ger sig inte, på allmän begäran (vilket värmer) får ni genomlida ännu ett år. Lite nyheter blir det i år, en ny still på skrivandet (formatet) dessutom har jag besvärat mig med att rätta texten före publicering. Jag önskar alla er som tycker om den här serien, en stunds fröjdefull läsning.
Han var innerligt trött nu, både på och tack vare detta tyskland, Tomtefar alltså, han var glad då de var färdiga så att de kunde styra kosan mot Belgien. Nej Lill-Rudolf! Inte kossan, kosan var det, se inte så förnärmad ut. Det var den fortfarande ganska orutinerade kartläsaren Anastasia som höjde upp sin flickröst. Bryssel är det som är först på listan. Tomtefar suckade, Bryssel var helt enkelt inte alltid helt enkelt. Alla dessa konstiga adresser, bara det var förfärligt, dessutom, allt var tvunget att översättas till tjugotre språk. Rimlådan var på det sättet ett äventyr i sig.
Lill-Rudolf började vänja sig vid Anastasias stämma, men nu var det Tomtefar, plötsligt pigg, som tog över. Ingen förstod varför, men det var tydligen av största vikt att de kom in mot Stora Torg via Rue d’Aerschot, på denna order gled han på lätta hovar fram längs den magnifika gatan. Nisse blev rörd av alla unga damer som i hast rusat ut på trottoaren för att hälsa dem välkomna. Så snabbt var deras utrusning att de knappast fått på sig några kläder alls, de trotsade kylan, alla gjorde inte det, en del stod på lätt fot kvar innanför skyltfönstren, de spred sin glädje i kapp med Tomten. Nisse och Anastasia vinkade likt ett nyskapat prins- och prinsesspar, Tomtefar och Rudolf i baksätet vinkade inte, de hängde ut över slädens kant, dreglet rann i mungiporna, tid att vinka fanns inte.
Strax svängde de upp mot Grand Place, Stora Torget, Bryssels stolthet. Men vad ska vi göra här? Det Anastasia som på ryskt vis inte fick ihop logiken kring så där utan vidare, var att alla de översta paketen på önskelistan var från EU politiker. Finns inte de i Parlamentet? Hon tittade på Tomtefar som fortfarande var våt i skägget. Ja, jo, visst men du hittar dem inte där förstår du väl, se dig omkring, det är här alla restauranger finns, det är här de finns, förstås. Anastasia förstod inte men hon accepterade att det var så. Här förstår du Anastasia så kallas t ex Stadshuset, det med tornen där borta, för Hôtel de Ville, stadens hotell, då förstår du att det bara är en tillfällighet att Parlamentet inte heter Hotell de EU.
På det vackra torget fanns ett antal vackra soffor, på en av dem satt ett par, som vid en första anblick likt soffan var vackert. Vid en andra anblick var de inte vackrare än soffan, snarare sammanflutna med soffan, likt Nils Ferlin på sin soffa vid Stora Torget i Filipstad var de utpräglade av cigarretter, sprit, nattvak, tabletter och fenedrin, kanske inte det sista men kamrater till det, alla goda och onda har alltid kamrater.
Tomtefar ropade kvinnan samtidigt som hon höjde sin högra hand i en politisk gest. Bra att du stannade här, ty jag förkastar det trista dårhus där vi hålls instängda likt djur om dagarna. Det hela är bara ett vedskjul, men störde ej minsta Grand, och cirkusens namn var präktigt: Den hette Tigerbrand. Tomten log sitt allra vänligaste leende när han med paket i famnen slog sig ned bredvid de två på bänken. Den bildtsköne visade sig just vara där för att hämta hem sin fru. Med medling och rackarspel fick han henne frigiven från EU så att de kunde åka till slottet några dagar tidigare. Det var ett misstag att fira björnen innan den var hemma. Han rasslade runt i påsarna under bänken, strax fick han upp en flaska av bästa sort. Detta är en tvåtusen och sju års Cruz de Alba från Ribera del Duero. Mörk röd färg, mycket tät fruktig doft, modernt fatig. Balanserad, mineralig, körsbär, vanilj, bra längd. Betyg fyra, ett bra pris på endast tolv euro. Tomtefar stötte ut ett lättare läte då han lämnade över paketen till de två på bänken, God Jul. Visst en Chimay blå, sextonhundrafemtio och ett, Belgien, trehundratrettio ml för endast två euro, vore mycket bättre än detta blask, men törst kräver släcknad, så är det bara. På håll såg Nisse hur hans far var i buteljens våld, igen, han rös.
Kvinnan på bänken var glad för sitt paket men blev grymt besviken då paketet innehöll en Fransk Bratwurst. Jag säger basta till fusket med maten! Hon var arg, hela hennes engagemang för maten i världen gungade. Fransk Bratwurst. Karln, den bildtsköne, som visat sig vara hennes man, var den man som i ett svagt ögonblick lovat henne en äkta svensk julskinka till jul. Detta var inte enkelt, inte alls. Men Maria förstå då, han sluddrade, förstå att den fanns i mina händer. Vilken då? Bratwursten? Hon skrattade hysteriskt. Bratwurst! Prinskorv? Nej grisen, Maria, den försvann in i Parlamentet, jag tror att den där Pålsson snodde den. Våran gris han drog, har ni hört en sån fuling. Men han trodde nog, på ett liv efter julen. Ja visst han sa Goodbye och stack till Sverige, tillsammans med Mrs Pålsson. Nu ger vi opp, för utan hans kropp är grisfesten en flopp! Vår julskinka har rymt, det tycker vi är grymt! Nu drar vi hem Maria, till Slottet och tennisbanorna. Det blir ingen Middag med mig! Nej stopp Karl! Öppna först din paket, dessutom ge Tomten en bamsekram. Tomten stod över kramen i byte mot ännu en alltför silkig Alba som karlen skramlade fram under parksoffan. Snåla Skottar, sa han högt, de tummar på musten. Det är icke Skottarna, detta vin är Italienskt. Det var kvinnan som upphöjde sin röst. Där är det basta på maten.
Karln öppnade sin paket, det var en mellanstor hund, men dess attityd var en stor hunds. Det satt en amerikansk flagga i ett band runt halsen. Kvinnan skrattade åter hysteriskt. Det var i vart fall inte en pudel. Han var sur. Kom Maria! Nu lämnar vi denna stad, låt Marit ha vår gris, vi dricker dina viner och äter dina ostar. De försvann över torget, med Bratwursten som mikrofon dansade kvinnan samtidigt som hon sluddrande nynnade, Jag tror att en vovve är modellen, den säkert blir min bästa dräng, Spatsera den måste man om kvällen och läggas hos matte i säng. Vad tar ni för valpen…..
Tomtefar drack ur de sista dropparna, vinkade till Nisse och Anastasia som ur ett skyddsperspektiv redan var på väg mot Tomtefar, de släpade på stora säcken. Nu barn, vad står på vår lista?
Det står något konstigt här. Det vara Anastasia som inte förstod det hon läste. Manneken Pis tomtedräkt. Vad är det? Ho Ho, ja det får vi inte glömma. Det syntes på Tomtefar att en klart lysande plan dykt upp i hans inre. Först han och sedan henne, kom barn. Han drog iväg med den långa stöveln först. Han nynnade för sig själv. Du har gjort min gråa värld till guld igen. Han log vänligt mot Anastasia som just kom ikapp honom. Kosan, inte kossan denna gången heller, ställdes mot gatan som fått sitt namn efter en torkugn, men det var inte torka som fanns i hans sinne, snarare l’eau, fast lite lite jäst.
De var snart framme vid Manneken Pis som frysande stod i det för årstiden ovanligt snöiga gathörnet. Så pass frös han att pisset var avstängt. Tomtefar drog fram en liten tomtedräkt ur den generösa säcken som Nisse oförtrutet burit med sig hela vägen. Här Nisse, klä på honom lite anständighet. Nisse trädde den lilla dräkten över pojken. Det var svårt för Tomtefar att stå stilla, han var ivrig, ögonen glänste. Så där, nu klarar han sig. Så följ mig mot hans flickvän, hon sitter och fryser här borta, stackaren.
Med nu riktigt raska steg drog han iväg samma väg tillbaka fast nu drog han tvärs över torget ner mot köttets och brödets gata. Till slut vek han av mot slaktarens gata, strax framme vid Delirium Village tog han fram ytterligare en dräkt ur säcken. Se här barn, skynda, i slutet på gatan sitter en stackars flicka och kissar, se till att hon får på sig denna dräkt, hon fryser. Skynda nu, själv skall jag gå in på Café Delirium och få mig en kopp varmt kaffe. Han tog vant säcken i ena handen, Nisse var lättad. Ordet Delirium borde inte lurat Nisse för det var precis det tillstånd som hans mor brukade använda veckorna efter jul, men han skyndade efter Anastasia som ännu var lydig mot hans far. Fast, tänkte han, det gick så snabbt att klä pojken så detta går också säkert så snabbt att ingen skada borde hinna ske.
Det blev en besvikelse för Nisse och Anastasia, flickan satt formligen inburad bakom galler. Detta var ingen besvikelse för Tomtefar. Tiden var på hans sida. Med ett glatt, Ho Ho, steg han in genom dörren till Café Delirium. Alla tystnade och fick ett barnsligt uttryck i ögonen vid åsynen av den röda hoande mannen. Tomten viskades det över borden som var belamrade med allt annat än kaffe och kakor. En öl till tomtefar, ropade någon som såg sin chans att fjäska för en bättre present. Strax stod Tomtefar där med en sejdel i ena handen medan den andra letade runt i säcken. Här! Finns det någon politiker i sällskapet, alla reste sig. Finns det några snälla politiker här? De satte sig igen, alltid var det en hållhake med julen.
Jag är snäll, jag arbetar för kvinnorna. En ljus kvinna med svensk brytning stod ensam kvar en bit från Tomtefar. Jag har fått Serafimerordern; För mångåriga betydelsefulla insatser inom svensk och europeisk politik. Av Kungen, han delar inte ut medaljer till vilka kvinnor som helst, de flesta blir bara middagsflickor. Tomtefar suckade han kände sina barn. Du min vän skall numera inte vara här, din present finns i FN säcken. Men för all del lilla vän, här ta denna. Skickligt, med en hand, han vågade inte släppa sejdeln, halade han fram en burk smörjolja av bästa sort. Hon sken upp, gav tomten en kram. Bra, nu kan jag smörja ännu mer för min son, min älskade Viktor, så omtänksamt. Nu började de andra i rummet att förstå att det krävdes bara lite snällhet i Tomtens värld. Flera reste sig, de bildade kö fram mot Tomtefar. De såg också till att han fick öl i sin sejdel hela tiden. Han drack och log, folket var nöjda. Hej Tomtegubbe slå i glaset och låt oss snälla vara. Det fjäskades nu vilt kring säcken, ingen blev utan paket. Allteftersom Tomtefars knä mjuknade, de tålde inte vätska vilket ofta visade sig, så sjönk han närmare säcken på golvet.
Efter mycket besvär lyckades Nisse tränga sig igenom gallret framför flickan och fick på henne en tomtedräkt. Hon blev så glad att hon strålade. Hand i hand gick de tillbaka mot Café Delirium. Nisse var trött efter promenaden så han visslade på Lill-Rudolf som strax rundade hörnet och kom emot dem med släde och allt. Och allt, det var Rudolf som stönande darrade i baksätet, han kände igen adressen som han på Tomtemors order vägrat att angöra i många år. Skälet var mest ölet men också för att dessa politiker som höll till där, aldrig talade sanning för samhällets barn; Tomten delar ut paket i etthundra och femtiotvå miljoner hushåll på ett dygn. Den samlade klappvikten är trehundra och åttio tusen ton. Han färdas tvåhundra och sextiofem gånger ljudhastigheten. Dessa arbetsvillkor är så extrema att forskare nu ifrågasätter hans existens. Det var detta de trodde på och spred, politikerna. Trots att folket visste att han klarade det varje år, ville de införa en restriktion i arbetstidslagen. Tomtemor fnös den gången så att Rudolf blev lite skrämd. Elaka är de politikerna, det visste han.
När Nisse och Anastasia öppnade dörren till Caféet fick de se en syn som de inte visste hur de borde tolka. Tomtefar låg hoande på golvet, säcken var tom, över hans huvud snurrade rosa elefanter, i handen höll han krampaktigt en tom ölsejdel, runt omkring stod politiker, de som inte trodde på tomten, med fåniga leenden i ansiktet och nya klappar i sina händer. I en hörna satt ett lobbygäng från bilbranschen, de lekte med en nyss fådd bilbana, det syntes hur roligt de tyckte att det var, dessa bilar spydde inte och lämnade inga avgaser vilket sällskapet säkert var i stånd till innan kvällen var slut. Bilarna gick på el medan de själva gick på öl, chips och ost.
I en annan hörna lekte flera politiker rollspel, de trätte med varandra, för alla ville vara Robin Hood, ingen ville vara Sir Väs, alla ville fly från verkligheten, nu då chansen fanns att göra det på låtsas.
Under stort jubel fast med gemensamma krafter, ingen på krogen hjälpte till i verkligheten, fick Nisse och Anastasia upp Tomtefar på de mjuka benen. Stödd på ungdomarna tog sig sedan Tomtefar mer hasande än gående ut till släden, som Lill-Rudolf strategiskt parkerat direkt utanför dörren. Rudolf satt skakande i baksätet och viftade mot de ansamlade agent de la cirkulation med parkeringstillståndet. Alla som har svårt att gå får ett sådant, ingen annan, Tomtefar gjorde allt för att upprätthålla detta rykte, han ville inte bli av med förmånen.
När Tomtefar äntligen låg nedsjunken i baksätet utan en skammens rodnad på kinderna hoade Nisse så gott han kunde då släden lättade. Det var dags att ta sig an de snälla barnen i Belgien. Anastasia tittade ner mot krogens yttre, ingen vinkade tacksamt. Till och med tomten tog de som en given förmån.