Månadsarkiv: april 2025

En grå liten groda på stenen satt, drömde om krona och slott så glatt, en sessa gick förbi, så skön och blid, kanske en kyss och drömmen blir vi.

Att skicka med darrande hand och hoppas på något åter, en plikt, en rutin, en svensk tradition att välkomna våren med.

När solen går ned över Golgatans krans, står vitsippan stilla och tyst i andaktens dans, hon bär sorg i sin vita skrud, men viskar ett tack, så enkelt så mjukt.

Blå Jungfrun vakar i dimmornas spår, där bär vinden viskningar ingen förstår, häxor på kvastar i skuggornas dans, förlorar sig stilla i urtidens trans.

Lymmeln ger sitt svaga ljud,  mullvaden knappast hörs, båda är ett förebud, om sådant som förgörs.

Så kom den då så försiktigt, årets första gula ros, vi aktar och ler åt hennes sakta växt, vi är nöjda, men så finns den överallt och mättar våra sinnen, bort, bort, bort, den irriterar oss, vi har fått nog.

I skuggornas rike, i tystnadens famn, smyger jag fram utan ära och namn. jag lånar din kraft, jag tar vad du ger, du märker mig knappt, men jag finns alltid där. En mästare på att leva, på någon annans besvär, … Fortsätt läsa →

I varje språng, en saga bor, ett löfte om att livet gror., under solens ljuva ord, hopp om dur ackord, ty knoppning är en hemlig bön, världen stillas och blir skön.

Möss av stengods, stilla de står, former av lera som tiden består, örat glaserat i skimrande ton, tyst i sitt bo, men evig i form.

Du hackar igång med en rostig röst, ett eko från svunna drömmars tröst, med olja som blod och stål som själ, du kämpar med tiden, står dock kvar och ändå så väl.