Tomten ramlar ur släden 2012

Det skakade till i släden, riktigt skakade om. Den invigde förstod att det var allvarligt, för till och med Tomtefar vaknade ur sin slummer där han låg nedbäddad i baksätet bredvid Rudolf. Jätteallvarligt var det dock inte, för Rudolf gjorde inte en min, däremot sträckte han ut sig lite extra på den plats som blev över då Tomtefar reste sig upp. Vad var det, frågade Tomtefar rakt ut i luften, fast det var ämnat till Tomtenisse. Vet inte, men det verkar som vi kört på något, vi står stilla. Anastasia var allt lite blek om nosen, hon var inte van att stå stilla med en släde strax ovan de snögrå vackra molnen. Kommer vi att falla ner, funderade hon. Men det var ingen fara, Lill-Rudolf ryttlade likt en sånglärka, fast han med sina klövar, även om han just nu önskade sig vingar. Tomtefar tänkte efter en stund, hade det hänt förut? Kanske en gång för många år sedan, kanske. Nu gick det upp ett ljus för honom; dragningskraften. Insikten påmindes av hans törstiga strupe.

Det är dragningskraften, sa han rakt ut, alla lyssnade spänt. Anastasia hade hört talas om dragningskraften. Trots att hon kom från urusla förhållanden så visste hon att Newtons gravitationslag säger att två kroppar dras mot varandra med en kraft som är proportionell mot kropparnas massor och omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet mellan dem. Var denna kraft så stor just här, att släden inte orkade stå emot, varför sjönk den inte, fanns det en motkraft i släden. Motkraften låg och sov i baksätet, Rudolf som lovat Tomtemor att inte tillåta Tomtefar att dricka under turen vilket inte var ovanligt genom årtusendena, höll emot dragningskraften även i sömnen. Denna resa hade varit ovanligt törstig och han tyckte nog att han rent misskött sitt uppdrag. Snart uppdagades det för Anastasia att det inte var Newtons dragningskraft som Tomtefar talade om, utan ölens dragningskraft och med tanke på Tomtefars omfång var den kraftig, till detta bidrog också en aldrig sinande törst. Vi är strax ovan Dublin! Fradga likt ölskum syntes i hans mungipor. Nu vaknade Rudolf av lugnet, släden vaggade honom inte som den brukade. Var de redan framme, undrade han.

Just i det ögonblicket då han började tänka, förlorade det undermedvetna kampen mot Gravity Bar och släden drogs med en hiskelig fart ner mot, för många älskare jordens medelpunkt. Tomtenisse försökte styra så gott det gick och trots den vingliga färden så landade släden med en viss elegans på Robert Street för att sakta glida över Market Street South och Bellevue fram till en entré, som i vart fall Tomtenisse inte ansåg behöva några klappar dvs de som ägde den, det var en elegant mycket gammal byggnad i Irländskt tegel, det stod Guinness Store House över dörrpartiet, något som Tomtenisse inte förstod. Tomtefar förstod, och likt ett barn i en godisaffär fast med ett vuxet, kommer strax, försvann han skyndsamt in genom det eleganta dörrpartiet i aluminium och sten. Släden skakade kraftigt och både Anastasia och Tomtenisse trodde att det var mer dragningskraft som verkade, men icke, snart såg de att Rudolf ömsom skakade av gråt och ömsom förbannade sitt löfte till Tomtemor. Han ansåg att hans liv var slut, han var inne på sin sista resa. Det hjälpte inte att trösta. Mitt i gråten gjorde han en akrobatisk rörelse med vänster klöv som oavbrutet pekade upp mot den runda delen av byggnaden, allra längst upp på huset, 7 våningen. Han ville inte dö än, han ville bara till himmelen. Här gällde det att rädda det som räddas kunde. Anastasia tittade på Rudolf och sedan på Tomtenisse. Vi tar med oss säcken och följer efter, det gäller att snabbt få ut Tomtefar, från jordens medelpunkt.

Sagt och gjort och snart stod de och väntade på hissen i Foajén. Lill Rudolf steg sakta upp mot Gravity Bars vackra panoramafönster med släden och den där bak hulkande Rudolf. Han parkerade utanför Panorama fönstret och hundratalet näsor trycktes mot det bronsfärgade fönsterglaset. Någon grät av lycka, någon log av detsamma, många log tack vare det goda ölet, en del log fast de inte såg det andra såg, tack vare det goda ölet.  Utifrån syntes bara glädje och rörelse, där syntes inte skälen. Några som inte log var betjäningen, de förstod direkt vad det var frågan om, de stod som förstenade och tackade sin skapare att denna julafton, detta år, serverades endast stående Buffé och inte som sist, det som kommit att kallas för ” the Hysterical Christmas Eve”, sittande middag. Det fanns inga bord i lokalen att ramla över. Detta skall inte sammanblandas med ”Irländsk Julafton” vilket är en helt annan sak även om det var det som Tomtefar kom att leka förra gången.  Unisont skrek de. Spärra dörrarna! Men ingen lyssnade och förstenade som de var rörde sig ingen i personalen heller.

HÖ, Hö, hö, hördes från dörren, det julaktiga lätet tunnades ut desto närmare den av väl kylda Guinness, fulladdade serveringsvagnen, Tomtefar kom. Armarna hans var utsträckta som vore han en sömndrucken nattvandrare och strax landade händerna på var sin flaskhals so m redan var befriade från sina gyllene kapsyler, bara att hämta. Hundratalet vände sig nu mot Tomtefar och sällan skulle de åter få se en tomte dricka en Guinness i varje mungipa. Tomtefar strålade, tittade upp och sa. Finns det några snälla barn här? Han sa alltid det, för det förväntades och han filosoferade aldrig över svaret. Alla var snälla och alla var barn, oavsett ålder. Min säck, sa han högt, jag glömde visst säcken, han greppade ännu en kapsyllös och gick tillbaka mot dörren. Hundratalet slutade le och satte sig besvikna ner, var de lurade på Tomten? Ingen kastade heller längre en blick ut mot släden, så de slapp se Rudolf fortsatt hulka förtvivlat i baksätet. De var förnärmade.

Just som Tomtefar kom ut till hissen klev Anastasia och Tomtenisse ut ur densamma, Anastasia med säcken i handen. Ölen i handen på Tomtefar slet Tomtenisse till sig med en elegant manöver, den försvann ner i säcken. Tack och lov tänkte han lättat, han hann inte dricka, nu reder detta sig säkert på ett bra sätt. Detta var bara en ungdomlig tanke i rent oförstånd.

Tomtefar greppade säcken och vände sig elegant på en nu något vinglig klack, åter mot hundratalet eller egentligen serveringsvagnen. HÖ, Hö, hö, för säkerhetsskull gjorde han om sin entré. Hundratalet sken åter förväntansfullt upp medan personalen drog åt sig den suck av lättnad som de nyss släppt. Finns det några snälla barn? Han upprepade för säkerhetsskull frågan. Jaaa! Ropade hundratalet och några barn som saknade barnvakt och istället fick hänga på krogen drog sig blygt och skrämt fram mot Tomtefar, pushade av entusiastiska curlingföräldrar som såg detta som kvalitetstid. Det vill säga de som inte förstod att de just nu utsatte sina barn för ett livslångt trauma som i sin tur skulle få dem att utsätta sina kommande barn för samma sak; tradition?

En fräknig, söt, guldlockig liten flicka var den som pushats längst fram mot Tomtefar. Hö,Hö vad önskar en sån liten ängel? En docka? Fick hon blygt fram och lika blygt sträckte hon fram handen, förväntansfullt. I säcken hittade Tomten alltid det han verkligen ville, synd för flickan, för upp kom Tomtefars hand och i den ingen docka utan den Guinness som Tomtenisse tagit ifrån honom. Och den styrde direkt till mungipan. Flickan som hade skinn på näsan, nu när hon väl stod där, framför den person hon längtat efter, hävdade frimodigt sin rätt. Det där är ingen docka, ta hit min docka, tomtegubbe. Tomtefar blev lite ställd och vacklade lite bakåt, dock inte värre än att han, då han vacklade intill serveringsvagnen, lyckades greppa en öl till samtidigt som han ställde tillbaka tomglaset. Han skärpte till sig, tog sig något vingligt fram till flickan igen, tog säcken i samma hand som den redan halvt urdruckna flaskan, stack ner den andra i säcken och drog upp en fantastisk docka, lika guldlockig som flickan och som både kunde blinka och prata. ”Mamaa”. När övriga barn såg kvalitén på julklapparna så var det inte längre tal om att pusha barnen framåt, snarare hålla igen dem. Barn lär sig tidigt produktkännedom nu för tiden. Det stora misstaget gjorde Tomtefar då han överräckte en Nautica klocka av senast snitt till en barnafar som använt sin stackars treåring som sköld för att ta sig fram till Guldkalven.

Anastasia som var historiskt känslig för upplopp var den som först kände rörelsen. Den rörelse som uppstår då en hord eller ett hundratal sätter sig i rörelse. Rörelsen var direkt riktad mot Tomtefars säck, den med fina julklappar i. För känsliga läsare skall nämnas att alla barn i riskzonen kom undan med bara förskräckelsen, de kommer aldrig mer att angöra en tomte, knappast ens våga skriva en önskelista. Det hade de vuxna förstört. Medan Tomtefar, vars säck slitits ur hans händer, drog sig tillbaka till serveringsvagnen, för att med lugn studera människans girighet samtidigt som han kunde inmundiga en och annan stärkande gratis öl, for säcken runt mellan greppande händer, där den ena handen efter den andra endast fann att säcken var tom. Där fanns inga klappar. Hundratalet började nu ilsket och med hotande uttryck och knutna nävar lämna lokalen i besvikelse, någon kände faktiskt också skam över sin girighet men mest för att vara politiskt korrekta. Kom det inga klappar från guldkalven var julen förstörd.

Lokalen var strax lika tom som serveringsvagnen och det var bara Tomtefar som var full. Mitt i lokalen bland mängder med plastbrickor, dessa fantastiska saker som stående buffé serveras på, och matrester, låg Tomtefars säck platt slagen till marken och trampad på. Personalen stod avvaktande och lite rädda i ena hörnet, där de sökt skydd, de hade inte deltagit i upploppet utan bara förfärats över människan, den människa som skall vara snäll vid jul. Tomtefar tog några rejält vingliga steg mot säcken. Anastasia och Tomtenisse rusade fram till honom från foajén dit de blivit undantryckta av hundratalet. Det var tur det, för då Tomtefar skulle ta upp säcken, var det näst intill bara en tillfällighet att inte hans av öl sprängfulla mage hade drivit honom mot golvet. Stödd av de små kom han i vart fall upp i upprest läge med säcken i handen. Höö, var allt han fick fram, men någon i personalen svarade instinktivt, Ja! Det satt i ryggmärgen på honom, så resten av Tomtefars traditionella ramsa behövde inte uttalas. Strax vågade resten av personalen också svara, Ja, för visst var de snälla barn. Några av de som var med förra gången tomten besökte dem, tvekade lite extra, för den gången hade de med några trasiga bordsben i handen jagat Tomtefar ut i hissen, kom han ihåg det? Men snart hasade också de sig sakta fram genom plast och matrester mot Tomtefar, som nu var stadigt förankrad i de unga tu.

Tomtefar log sitt allra varmaste leende då han stack ner handen i säcken och började dela ut klappar till dem, ingen reagerade över att säcken nyss var alldeles platt. De som var med förra gången fick lite extra fina klappar som en senkommen kompensation. Alla log, utom Tomtenisse och Anastasia som var kraftigt nedtyngda av den hoande mannen. De funderade också intensivt över hur de skulle kunna lotsa Tomtefar förbi serveringsvagnen som nu av tacksam personal åter var välfylld med Guinness.

När också kockarna, som nu vågat sig ut från k öket, fått var sin klapp, var Tomtefar och alla nöjda. Tomtefar var dessutom verkligen törstig, det kan vara så, oftast, att en öl kräver en annan. Han var också sömning vilket heller inte var ovanligt, att öl kräver vila. Genom en sidsteppning iscensatt av Tomtenisse och Anastasia lyckades de få Tomtefar utom räckhåll för serveringsvagnen och ut till hissen. Strax innan hissdörrarna slöt sig om de tre, lyckades en tacksam personal räcka över en öl till Tomtefar som lika tacksamt tog emot. Den gick åt under nedfärden genom de sju våningarna till gatuplanet. Där utanför stod en del av hundratalet fortfarande och skanderade om ”Tomtebluffen” samtidigt som de kastade hotfulla gester mot Tomtefar. De tystnade dock när Lill-Rudolf sakta lät släden glida ner utanför entrén och plocka upp Tomtefar och de andra. Rudolf som nu betraktade sig som långtidsarbetslös låg apatisk i baksätet och flämtade obetydligt, han funderade på om han hade någon A-kassa. När Tomtefar vaknade skulle han förekomma och omedelbart ta upp MBL förhandlingar om sin förväntade uppsägning.

Titta! Skrek ett barn som fick syn på Rudolf. En död Ren! Ingen vuxen brydde sig om detta, en del lät sig förstå att också den var fejk, medan andra inte svarade för att de inte hade något svar, som de vuxna sällan har till barn som frågar om det som skall vara outsagt. När de med möda baxat in Tomtefar i baksätet bredvid den döda renen satte sig Tomtenisse och Anastasia tillrätta på sätet närmast bakom Lill-Rudolf. Tomtenisse hejade på Lill-Rudolf med ett överdrivet ”ÅHÅÅ”. Släden lättade över en del av hundratalet, undvek elegant dragningskraften, från Gravity Bar, som fortfarande var verklig,. Det var inte bara Tomtefar som drogs dit, faktisk är det mer än 35 000 personer om året som äter där. Det förstod aldrig Tomtefar, att det i första hand var ett matställe.

Anastasia funderade allvarligt på om det inte hade varit lugnare att stanna kvar på barnhemmet. Hon ångrade sig då hon kände Tomtenisses hand ömt ta hennes.    

 

Ha nu en riktigt

 GOD JUL och ett RIKTIGT GOTT NYTT ÅR

 Önskar

 Familjen SKJUTARE-BERNTSSON i Växjö

Det här inlägget postades i JULSAGOR. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *