Kategoriarkiv: 365 Dagar

Min blick letar sig ut ur ett dunkel, det dunkel som smärtan gör oviss. Som i rummet där inget är klart, inte klarare än tanken är möjlig. Jag ser inte det blå som någon ser, jag ser inte det regn … Fortsätt läsa →

Jag tillber dig min dikt, utan plikt, kom nu nära, bli min kära, i varje rad ett andetag, i varje paus, ett mjukt behag.

Fibbla är en god kamrat i skogen och stannar till sen höst är kommen, hon böjer sig för stormen men bryts ej av , slår rot där jorden knappt ger något krav, Så nästa gång ditt öga når en fibbla, … Fortsätt läsa →

Altartavlan i guld och tempera låter livets händelser växa fram och evigheten andas, Kristi blick är inte riktad utåt men in i betraktarens aporia, där varje synd står avklädd i en spegel av transcentdent anamesis.

Lavendelns färg, är en viskning från en himmel, som glömt hur man skriker, den bär på doften av minnen som aldrig blev och drömmar som vissnar i tystnad.

Sten vid sten lämnar en fråga fri som ingen gett ett svar; när och varför?

Några igår, några idag, några köpta några fångade, lika vänliga i sitt sörjande tilltal, vem sörjs och varför, en hand till gudarna att nå, kanske en kärlek till någon som aldrig mötts bara trott, vackert utan att veta varför.

Asfalten minns en skuggas dans, ett vacklande steg i berusad trans, nu viskar burken, blek och glömd. Var människan här, eller vinden som drömt.

De delar samma regn, samma sol, samma tystnad, och i stormen lutar de sig lätt mot varandra, inte för att de måste, utan för att de vill.

Ännu en helg till arkivet, framtida öden inte skrivna, det gamla läggs till och det nya anas, livet är så och inget annat, det som synes och anas kanske aldrig nås.